PASSION
Jag tror att det är en viktig del i livet.
Att göra saker som man brinner för.
Att ha en livsstil som man mår bra av.
Att ha balans i vardagen men att också kunna gå utanför sina ramar ibland.
Att ha ett jobb man trivs med.
Att lägga tid på aktiviteter där hjärtat är delaktigt.
Att ha relationer som man vårdar.
Att vilja ge, och att våga ta emot.
För mig är det väldans ovärt att ha ett jobb som man inte trivs med bara för att tjäna pengar.
För mig är det värt att jobba lite mindre för att ha tid med andra saker.
För mig är det skönt att ha BALANS tidsmässigt och kroppsmässigt, arbete-vila.
När jag berättar för olika människor om mitt liv tycker många att det verkar vara ett intressant liv. Att det är ett skönt liv. Att det är ett liv som de också många gånger skulle vilja leva. Men inte vågar. Eller inte kan släppa de bekvämligheter/den materiella levnadsstandarden de satt upp. Och så säger många att det är härligt att höra att jag har balans och mår bra. Jag blir glad att människor märker att jag mår bra, för det gör jag.
Flera människor säger att min generation är lite så, vi vill ha balans. Men jag vet inte om jag håller med. För jag ser att människor- en efter en- faller och har väldigt svårt att resa sig upp igen (jag dömer inte dig/dem/er, men blir ledsen). Och jag tycker att det är oroväckande när man måste ligga ner för att kunna förstå att balans är viktigt. Att må bra är inte alltid det man tror. Jag tycker mig se att min generation snarare drivs av passion. Vilket glädjer mig. För passion är viktigt. Men passionen lär mig inte balans- passionen driver mig framåt även när jag inte orkar.
Men min balans då.
Det har inte bara varit lätt att komma hit.
Det har krävts en del smällar för att inse vad som är värt något.
Det har varit perioder när jag varit väldigt stressad tidigare, när jag varit alldeles för engagerad.
Det har krävt att jag har sagt NEJ. Många många gånger. Till flera saker som är roliga. Väldigt roliga. Till människor jag tycker om. Till sammanhang och tillfällen som man i andras ögon borde ha tackat ja till. Men det är livsnödvändigt att säga NEJ, nästan ännu viktigare än att säga ja- för det har vi redan lärt oss sen barnsben att säga.
Konsten är att kunna ställa dem mot varandra utan att de slår ut varandra- passion och balans.
Jag tror att det är en viktig del i livet.
Att göra saker som man brinner för.
Att ha en livsstil som man mår bra av.
Att ha balans i vardagen men att också kunna gå utanför sina ramar ibland.
Att ha ett jobb man trivs med.
Att lägga tid på aktiviteter där hjärtat är delaktigt.
Att ha relationer som man vårdar.
Att vilja ge, och att våga ta emot.
För mig är det väldans ovärt att ha ett jobb som man inte trivs med bara för att tjäna pengar.
För mig är det värt att jobba lite mindre för att ha tid med andra saker.
För mig är det skönt att ha BALANS tidsmässigt och kroppsmässigt, arbete-vila.
När jag berättar för olika människor om mitt liv tycker många att det verkar vara ett intressant liv. Att det är ett skönt liv. Att det är ett liv som de också många gånger skulle vilja leva. Men inte vågar. Eller inte kan släppa de bekvämligheter/den materiella levnadsstandarden de satt upp. Och så säger många att det är härligt att höra att jag har balans och mår bra. Jag blir glad att människor märker att jag mår bra, för det gör jag.
Flera människor säger att min generation är lite så, vi vill ha balans. Men jag vet inte om jag håller med. För jag ser att människor- en efter en- faller och har väldigt svårt att resa sig upp igen (jag dömer inte dig/dem/er, men blir ledsen). Och jag tycker att det är oroväckande när man måste ligga ner för att kunna förstå att balans är viktigt. Att må bra är inte alltid det man tror. Jag tycker mig se att min generation snarare drivs av passion. Vilket glädjer mig. För passion är viktigt. Men passionen lär mig inte balans- passionen driver mig framåt även när jag inte orkar.
Men min balans då.
Det har inte bara varit lätt att komma hit.
Det har krävts en del smällar för att inse vad som är värt något.
Det har varit perioder när jag varit väldigt stressad tidigare, när jag varit alldeles för engagerad.
Det har krävt att jag har sagt NEJ. Många många gånger. Till flera saker som är roliga. Väldigt roliga. Till människor jag tycker om. Till sammanhang och tillfällen som man i andras ögon borde ha tackat ja till. Men det är livsnödvändigt att säga NEJ, nästan ännu viktigare än att säga ja- för det har vi redan lärt oss sen barnsben att säga.
Konsten är att kunna ställa dem mot varandra utan att de slår ut varandra- passion och balans.