Jag har en pinsam sak att erkänna.
Jag har förnekat att jag är en känslomänniska. I många år.
Jag har förnekat att jag är en känslomänniska. I många år.
Minns så väl, för två år sen, när jag var i en relation med en kille som var väldigt bra på att sätta ord på sina känslor, och hur dålig jag var på det. Varför gråter du? Jag vet inte. Vadå vet inte- vad känner du? Jag vet inte vad jag känner. Jag bara känner. Massor.
Haha. Tur att man kan skratta åt det i efterhand. Tyvärr tror jag att det är väldigt vanligt. Att känslorna ligger inkapslade i människor, och att det finns någon slags ”rädsla” att uttrycka dem. Att det är lite obehagligt att vara sårbar. Samtidigt som det bara är så man är äkta. Genom att vara ärlig, med vad man tycker, tänker OCH känner. När jag tittar på bilderna ovan kan jag säga exakt hur jag kände mig, vilken sinnesstämning jag var i och hur kroppen mådde vid tiden för fotot. Tror inte det är så många som kan se det- vissa bilder givetvis- men det är ett stort tecken för mig att jag har känslor. Haha, eller faktiskt har känt väldigt mycket, och flera gånger vet vad jag har känt men inte kunnat uttrycka det.
Om vi hoppar fram till nutid så försöker jag verkligen att vara ärlig med mina känslor, berätta när det är något som är jobbigt, be om hjälp när jag behöver det, och uttrycka känslor så att andra förstår vad jag menar. Inte på bekostnad på andra, men som en hjälp för andra så de slipper leka gissningslekar för att komma fram till hur jag mår. När de egentligen bryr sig- då är det ju lite onödigt att dölja det. Jag har en bit kvar, men lär mig varje dag...
Haha. Tur att man kan skratta åt det i efterhand. Tyvärr tror jag att det är väldigt vanligt. Att känslorna ligger inkapslade i människor, och att det finns någon slags ”rädsla” att uttrycka dem. Att det är lite obehagligt att vara sårbar. Samtidigt som det bara är så man är äkta. Genom att vara ärlig, med vad man tycker, tänker OCH känner. När jag tittar på bilderna ovan kan jag säga exakt hur jag kände mig, vilken sinnesstämning jag var i och hur kroppen mådde vid tiden för fotot. Tror inte det är så många som kan se det- vissa bilder givetvis- men det är ett stort tecken för mig att jag har känslor. Haha, eller faktiskt har känt väldigt mycket, och flera gånger vet vad jag har känt men inte kunnat uttrycka det.
Om vi hoppar fram till nutid så försöker jag verkligen att vara ärlig med mina känslor, berätta när det är något som är jobbigt, be om hjälp när jag behöver det, och uttrycka känslor så att andra förstår vad jag menar. Inte på bekostnad på andra, men som en hjälp för andra så de slipper leka gissningslekar för att komma fram till hur jag mår. När de egentligen bryr sig- då är det ju lite onödigt att dölja det. Jag har en bit kvar, men lär mig varje dag...