En del säger att man antingen ska leva nära djur eller barn i vardagen. Jag säger barn, haha...
Vad skulle det finns för anledningar till detta undrar du nu!?
Jo, såhär tror jag det är. Både djur och barn är varelser som lever uppriktigt och ärligt. Nära sina känslor, med en nyfikenhet och förundran över livet och med en självklarhet att se andra. De som känner mig vet att jag inte är ett superstort fan av djur- skulle liksom aldrig få för mig att ha 50 undulater, 7 dvärgkaniner eller 10 kor. Jag tycker de ska finnas, behandlas med respekt och uppskattar dem på avstånd. Men jag föredrar att umgås med människor... Jag bara är sån, och har varit så i princip hela mitt liv. (Ja, jag kan komma att ändra mig eftersom jag en dag vill ha några hönor och kanske något får...)
Det är lyx att ha en vardag med barn ”på lån”, har varken syskonbarn eller egna barn så jag är glad när andras små underbara varelser kommer och kramar mig. Gör de inte det så brukar jag stjäla en kram av dem! Tokiga Klara som jag blir kallad både nu och då av lilla sötloppan jag träffar nästan varje dag. Hur skulle ett liv vara utan närhet till barn på något sätt? Lite fattigare tror jag! En stor anledning till det är att de är så otroligt bra på att se det vackra i det lilla. Att ta tillvara på det där som vi vuxna bara springer förbi, eller tar för givet. Varandra till exempel. Att spontan-gosa. Att tro gott om hela världen. Att längta till man får vara kreativ. Att känna, och uttrycka det. Att kliva in i drömvärlden på ett kick. Att röra på sig. Att hitta på saker. Att hela tiden lära sig nya saker. Att leva. Äkta. Närvarande. Vilka förebilder!
Plocka fram barnet i dig och spring ut i regnet och hoppa i vattenpölarna- det ska jag göra!
Vad skulle det finns för anledningar till detta undrar du nu!?
Jo, såhär tror jag det är. Både djur och barn är varelser som lever uppriktigt och ärligt. Nära sina känslor, med en nyfikenhet och förundran över livet och med en självklarhet att se andra. De som känner mig vet att jag inte är ett superstort fan av djur- skulle liksom aldrig få för mig att ha 50 undulater, 7 dvärgkaniner eller 10 kor. Jag tycker de ska finnas, behandlas med respekt och uppskattar dem på avstånd. Men jag föredrar att umgås med människor... Jag bara är sån, och har varit så i princip hela mitt liv. (Ja, jag kan komma att ändra mig eftersom jag en dag vill ha några hönor och kanske något får...)
Det är lyx att ha en vardag med barn ”på lån”, har varken syskonbarn eller egna barn så jag är glad när andras små underbara varelser kommer och kramar mig. Gör de inte det så brukar jag stjäla en kram av dem! Tokiga Klara som jag blir kallad både nu och då av lilla sötloppan jag träffar nästan varje dag. Hur skulle ett liv vara utan närhet till barn på något sätt? Lite fattigare tror jag! En stor anledning till det är att de är så otroligt bra på att se det vackra i det lilla. Att ta tillvara på det där som vi vuxna bara springer förbi, eller tar för givet. Varandra till exempel. Att spontan-gosa. Att tro gott om hela världen. Att längta till man får vara kreativ. Att känna, och uttrycka det. Att kliva in i drömvärlden på ett kick. Att röra på sig. Att hitta på saker. Att hela tiden lära sig nya saker. Att leva. Äkta. Närvarande. Vilka förebilder!
Plocka fram barnet i dig och spring ut i regnet och hoppa i vattenpölarna- det ska jag göra!